Vad är det man minns egentligen? Det beror på förstås: tiden sätter onekligen sina spår. Självfallet rör alla minnen det förflutna, men frågan är då om det är bra eller dåliga minnen man bär på. Fina hågkomster, oftast med känsla i, är lätta att spara i ett nostalgiskt sinne. Goda barndomsminnen sitter bergfast. Men kanhända var de inte lika ljusa som man minns dem? Det svävar nog över dem ett romantiskt skimmer som förskönat bilden något.
Jag talar givetvis om långtidsminnet, som emellertid kan hysa svåra, jobbiga minnesbilder också. Inte sällen handlar det om trauman som är svåra att bearbeta själv; psyket tar stryk och det tar tid att komma över detta, även med professionell hjälp. Problem är det i varje fall hur man än gör när man hamnat i knipa, något som ofta tar sig både fysiska och psykiska uttryck.
I stället för att försöka komma tillrätta med situationen genom medveten behandling, är det dock vanligt att undertrycka det hela så mycket som möjligt, inte alls tänka på det tråkiga eller låtsas som om inget hänt. Men ingenting försvinner av sig själv som bekant. Jag föreställer mig att det onda (har gjort ont) fortfarande finns, nämligen i det undermedvetna. Och det man trodde var dött och begravet en gång för alla, tränger i alla fall ibland upp till medvetandets yta och vållar obehag.
Minne är ju dubbeltydigt, så jag måste säga några ord om minnesförmågan. Den skiftar förstås oerhört, från minneskonstnärer till senila och nästan dementa. Hjärnan är den fantastiska apparat som förmedlar otaliga miljarder signaler; massor till kroppens alla organ utan att vi märker det -- utom när det gör ont. För det mesta fungerar systemet ändå förbluffande bra. Hjärnforskningen har gjort stora framsteg och bl.a. funnit att minnesfunktionen är placerad på en rad ställen. Dysfunktion (dålig effekt) kan bero på en hel del sjukdomstillstånd, men en vanlig fördröjning av de normalt oerhört snabba signalerna uppstår då det är glapp mellan neuronerna i kontaktpunkterna (synapserna).
Läs mer på min hemsida sture-alfredson.se under rubrikerna Minnen resp. Minnesförlust.
lördag 27 augusti 2016
söndag 7 augusti 2016
Förändring
Förändringens vind blåser hårt,når stormstyrka emellanåt. Övergångar, förändringar, förvandlingar är naturligtvis en oundviklig del av livet självt. Liv är rörelse, så enkelt är det. En väsentlig fråga är då: Hur förhåller jag mig till alla förändringar? "När förändringens vind blåser bygger en del vindskydd -- medan andra bygger väderkvarnar" lär Mao Zedong ha sagt. Detta citat, troligen ett gammalt kinesiskt ordstäv, visar hur olika vi reagerar inför problem eller mer eller mindre reella hot.
En roman som på svenska heter Förändringens vindar (2005) väckte uppseende. State of the Union var originalnamnet av den kände författaren Douglas Kennedy som skildrar två olika skeden i amerikansk nutidshistoria.
Hur jag själv ser på förändringar i ett större perspektiv visar lite olika förhållningssätt under olika perioder av mitt liv, eftersom erfarenheter och upplevelser skiftar allteftersom. Så måste det vara för de flesta; alla påverkas på något sätt av yttre händelser, samtidigt som vederbörandes enskilda tänkesätt och värderingar ändå präglas av en viss kontinuitet, rentav orubblighet. Det är kanske tur att det hos många finns en kärna av oföränderlig kärna, en sorts gemensam nämnare, som i någon mån håller stånd mot kastbyarna -- ett inre vindskydd helt enkelt.
Men de som bygger väderkvarnar då det stormar -- vad är det för slags människor? Det måste vara de verkliga problemlösarna, de som ser möjligheter mitt i hårdblåsten. Personer med den inställningen kan vända en till synes hopplös situation till något positivt, de representerar en kreativ och optimistisk människosyn. För min del tror jag att många har en sammansatt karaktär, alltså en blandning av både benägenhet att huka och söka skydd, och handlingskraft i skarpt läge: "carpe diem!" Dock tar endera sidan överhanden hos de flesta.
Under den accelererande utvecklingen -- på ont och/eller gott? (värderingsfråga!) -- sker således ofrånkomligen en påverkan som följs av viss anpassning. Läs mer i artikeln Anpassning på min hemsida sture-alfredson.se.
En roman som på svenska heter Förändringens vindar (2005) väckte uppseende. State of the Union var originalnamnet av den kände författaren Douglas Kennedy som skildrar två olika skeden i amerikansk nutidshistoria.
Hur jag själv ser på förändringar i ett större perspektiv visar lite olika förhållningssätt under olika perioder av mitt liv, eftersom erfarenheter och upplevelser skiftar allteftersom. Så måste det vara för de flesta; alla påverkas på något sätt av yttre händelser, samtidigt som vederbörandes enskilda tänkesätt och värderingar ändå präglas av en viss kontinuitet, rentav orubblighet. Det är kanske tur att det hos många finns en kärna av oföränderlig kärna, en sorts gemensam nämnare, som i någon mån håller stånd mot kastbyarna -- ett inre vindskydd helt enkelt.
Men de som bygger väderkvarnar då det stormar -- vad är det för slags människor? Det måste vara de verkliga problemlösarna, de som ser möjligheter mitt i hårdblåsten. Personer med den inställningen kan vända en till synes hopplös situation till något positivt, de representerar en kreativ och optimistisk människosyn. För min del tror jag att många har en sammansatt karaktär, alltså en blandning av både benägenhet att huka och söka skydd, och handlingskraft i skarpt läge: "carpe diem!" Dock tar endera sidan överhanden hos de flesta.
Under den accelererande utvecklingen -- på ont och/eller gott? (värderingsfråga!) -- sker således ofrånkomligen en påverkan som följs av viss anpassning. Läs mer i artikeln Anpassning på min hemsida sture-alfredson.se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)