Grunden för detta inlägg är en föreläsning 2/10 2002 av Diana Corman: Befolkningsåldrande -- en tickande bomb? I sin helhet kommer mitt referat av denna + min kommentar att återfinnas på min hemsida  sture-alfredson.se
Här citerar jag bara lite ur min långa kommentar (2002): "Jag ska som lekman bara framföra ett par synpunkter (...) Man har rätt ofta talat om den stora faran av en befolkningsexplosion i världen, men jag har intrycket av att man då sett onyanserat på befolkningsproblemet Själva ordet "explosion" (som Diana Corman inte använder) inger oro och onda aningar. Boken The Imaginary Time Bomb, Why an Ageing Population Is Not a Social Problem av Phil Mullan (2000) ger däremot en nyanserad demografisk bild. / Diana Cormans recension har jag bifogat till mitt referat av föreläsningen. Hennes titel på recensionen är: Överdriver vi problemen med ett åldrande samhälle?/
(...) Förutom att man knappast kan få med alla relevanta faktorer och komponenter, även om man som brukligt är presenterar flera alternativ, s.k. scenarier, så är siffror som anger en kommande potentiell utveckling ofta mycket osäkra. Dessutom ger ju delvis olika scenarier lite varierande siffror i vart och ett av fallen. Man utgår från att en tendens oförändrat ska hålla i sig en längre period, varvid man exponentiellt bygger på en hittills given utvecklingskurva. Likväl vet vi som sagt att oväntade händelser kommer att ske som rubbar prognosen mer eller mindre och ger kurvan ett annat utseende. (...) Statistik kan som bekant också tolkas på olika sätt -- och när det gäller framtiden är det fråga om sannolikheter.
(...) Otvivelaktigt står vi inom en snar framtid inför stora utmaningar såväl beträffande ekonomin som samhället i övrigt. (...) Vad gäller vår åldrande befolkning får man hoppas att de gamla inte råkar illa ut om/när det snålas med vården på grund av vikande konjunktur. (...) I rättvisans namn ska dock sägas att den svenska vårdapparaten fungerar förvånansvärt väl trots stegrat tryck på den."             /Allt ovan  är citerat ur min kommentar 2002./