Påskens djupa budskap

Mitt inlägg som skrivs idag, påskafton 15 april 2017, blir relativt kort. Eftersom jag ingalunda är någon teolog, inte ens troende i vedertagen kristen mening, vore det oförsynt att här lägga ut texten om påskens egentliga budskap. Ser man till den tilltagande köpenskapen -- ett nu lite töntigt ord för shopping m.m. --  så bör handelns företrädare vara nöjda. Visst är det fullt legitimt att festa under de stora högtiderna; mat och dryck spelar då som alltid en viktig roll. Det diskuteras mycket om vilka livsmedel som bör prioriteras, om deras ev. nyttighet och kvalitet m.m., men detta lämnar jag därhän.

Det mycket omtalade och omskrivna attentatet på Drottninggatan i Stockholm nyligen har åtminstone tillfälligt givit anledning till särskild eftertanke.Visserligen kan man tycka att mediarapporteringen varit rentav hysterisk i sina maratonsändingar i radio och tv flera dygn i  sträck efteråt, men den uppslutning  och engagemang som en stor allmänhet visat på plats i sorgen måste beaktas och respekteras. Manifestationerna visar att många faktiskt ställer upp och bryr sig, när något hemskt inträffar i närområdet. Det skedda har man i allmänhet tagit till sig i oanad grad. De stora terrordåd som utförts i utlandet har givetvis inte drabbat oss svenskar lika känslomässigt.

Det är en händelse som nästan ser ut som en tanke att terrorhandlingen skedde ganska nära påsken i år. Min förhoppning är att man ägnar mer uppmärksamhet åt existentiella frågor kring liv och död.

Jag tror många människor stannar upp och tänker efter: vart är vi på väg? Det är allvar nu!

Nyligen skrev jag av en äldre text som jag tidigare bara hade som papperskopia. Den finns nu på min hemsida sture-alfredson.se. Det är en resumé av ett intressant föredrag: Påskmysteriet och Jesu fotspår. Det finns olika tolkningar av Bibelns påskevangelium, ta del av dem!

Framtiden

Finns det något vettigt att säga om framtiden? Frågor laddade med oro finns det gott om; det gäller förstås särskilt efter det överraskande presidentvalet i USA. Nu florerar massor av spekulationer om hur Trump som president kommer att hantera den närmaste framtiden. Utan att försöka bedöma hans chanser att uppfylla alla sina löften kan jag bara konstatera att hans påbörjade regeringsbildning uppvisar oväntade utnämningar. Nya överraskningar och problem väntar med säkerhet allt eftersom.

Alla är medvetna om det kapitalistiska systemets brister, där pengar spelar en helt avgörande roll i samhället. Ett accelererande förfall på snart sagt all områden växer fram. Jag medger att det finns ljuspunkter, exempelvis ny teknik som som lovar gott för framtiden. Frågan är: Vad för slags samhälle vill vi ha i framtiden? Politiker och makthavare blir svaret skyldiga; man har fullt upp för stunden med att få det hela att någorlunda gå runt, trots att det kärvar betänkligt. Det är enbart det korta perspektivet som gäller. Därmed inte sagt att det saknas planer för förbättringar på längre sikt; emellertid dyker det ständigt upp nya problem som tar all kraft, så att man förlorar sikten mot mål i ett längre perspektiv.

Framtiden är i många avseenden oförutsägbar. Mitt nya motto är för övrigt: "Vänta dig alltid något oväntat." Men detta utesluter inte att man behöver fundera över olika vägar, olika scenarier för framtida agerande, ty det finns skilda alternativ. Vi saknar generellt överblick över de stora frågorna; då uppstår behovet av övergripande visioner. Därför vill jag i detta korta inlägg hänvisa till min hemsida sture-alfredson.se, där mängder av texter står att läsa. Under rubriken PROSA återfinns bl.a. en längre sammanfattning som jag gjort av ett föredrag i Martinus kosmologi, med titeln Om pengar och moral.

Minns

Vad är det man minns egentligen? Det beror på förstås: tiden sätter onekligen sina spår. Självfallet rör alla minnen det förflutna, men frågan är då om det är bra eller dåliga minnen man bär på. Fina hågkomster, oftast med känsla i, är lätta att spara i ett nostalgiskt sinne. Goda barndomsminnen sitter bergfast. Men kanhända var de inte lika ljusa som man minns dem? Det svävar nog över dem ett romantiskt skimmer som förskönat bilden något.

Jag talar givetvis om långtidsminnet, som emellertid kan hysa svåra, jobbiga minnesbilder också. Inte sällen handlar det om trauman som är svåra att bearbeta själv; psyket tar stryk och det tar tid att komma över detta, även med professionell hjälp. Problem är det i varje fall hur man än gör när man hamnat i knipa, något som ofta tar sig både fysiska och psykiska uttryck.

I stället för att försöka komma tillrätta med situationen genom medveten behandling, är det dock vanligt att undertrycka det hela så mycket som möjligt, inte alls tänka på det tråkiga eller låtsas som om inget hänt. Men ingenting försvinner av sig själv som bekant. Jag föreställer mig att det onda (har gjort ont) fortfarande finns, nämligen i det undermedvetna. Och det man trodde var dött och begravet en gång för alla, tränger i alla fall ibland upp till medvetandets yta och vållar obehag.

Minne är ju dubbeltydigt, så jag måste säga några ord om minnesförmågan. Den skiftar förstås oerhört, från minneskonstnärer till senila och nästan dementa. Hjärnan är  den fantastiska apparat som förmedlar otaliga miljarder signaler; massor till kroppens alla organ utan att vi märker det -- utom när det gör ont. För det mesta fungerar systemet ändå förbluffande bra. Hjärnforskningen har gjort stora framsteg  och bl.a. funnit att minnesfunktionen är placerad på en rad ställen. Dysfunktion (dålig effekt) kan bero på en hel del sjukdomstillstånd, men en vanlig fördröjning av de normalt oerhört snabba signalerna uppstår då det är glapp mellan neuronerna i kontaktpunkterna (synapserna).

Läs mer på min hemsida sture-alfredson.se under rubrikerna Minnen resp. Minnesförlust.

Förändring

Förändringens vind blåser hårt,når stormstyrka emellanåt. Övergångar, förändringar, förvandlingar är naturligtvis en oundviklig del av livet självt. Liv är rörelse, så enkelt är det. En väsentlig fråga är då: Hur förhåller jag mig till alla förändringar? "När förändringens vind blåser bygger en del vindskydd -- medan andra bygger väderkvarnar" lär Mao Zedong ha sagt. Detta citat, troligen ett gammalt kinesiskt ordstäv, visar hur olika vi reagerar inför problem eller mer eller mindre reella hot.

En roman som på svenska heter Förändringens vindar (2005) väckte uppseende. State of the Union var originalnamnet av den kände författaren Douglas Kennedy som skildrar två olika skeden i amerikansk nutidshistoria.

Hur jag själv ser på förändringar i ett större perspektiv visar lite olika förhållningssätt under olika perioder av mitt liv, eftersom erfarenheter och upplevelser skiftar allteftersom. Så måste det vara för de flesta; alla påverkas på något sätt av yttre händelser, samtidigt som vederbörandes enskilda tänkesätt och värderingar ändå präglas av en viss kontinuitet, rentav orubblighet. Det är kanske tur att det hos många finns en kärna av oföränderlig kärna, en sorts gemensam nämnare, som i någon mån håller stånd mot kastbyarna -- ett inre vindskydd helt enkelt.

Men de som bygger väderkvarnar då det stormar -- vad är det för slags människor? Det måste vara de verkliga problemlösarna, de som ser möjligheter mitt i hårdblåsten. Personer med den inställningen kan vända en till synes hopplös situation till något positivt, de representerar en kreativ och optimistisk människosyn. För min del tror jag att många har en sammansatt karaktär, alltså en blandning av både benägenhet att huka och söka skydd, och handlingskraft i skarpt läge: "carpe diem!" Dock tar endera sidan överhanden hos de flesta.

Under den accelererande utvecklingen -- på ont och/eller gott? (värderingsfråga!) -- sker således ofrånkomligen en påverkan som följs av viss anpassning. Läs mer i artikeln Anpassning på min hemsida sture-alfredson.se.

Stressigt

Vem har inte upplevt stress av något slag? Det finns naturligtvis många sorters stress, både lättare och allvarliga. Man urskiljer såväl fysiska som psykiska stressymptom. De uppträder vanligen tillsammans; de av allvarligare art som påverkar psyket är i längden svårare att komma till rätta med.

Om stress numera alltmer ses som ett samhällsproblem, så har den i grund och botten varit viktig för människans överlevnad. Forna tiders individer behövde kämpa  rent fysiskt för sina liv, precis som  djuren. Nu behövs inte ofta den förhöjda stridsberedskap som en stark stressreaktion framkallar vid livsfara (såsom i krig). Ett visst mått av stress eller nervositet är dock fortfarande till nytta, då den för tillfället höjer prestationsförmågan, exempelvis vid prov av skilda slag.

Det finns förstås en mängd tillstånd och situationer som vållar obehagliga reaktioner. Allmänt sett har en stressad person dålig koll på läget, t.ex. då denne har för mycket att göra -- dock kan även brist på sysselsättning framkalla stress. Ökade krav och höjt arbetstempo bidrar i hög grad till jäkt och känslan att inte kunna uppfylla förväntningarna. Ambitiösa personer är givetvis särskilt utsatta, då de upplever att inte bara chefen utan de själva också tycker att de inte når upp till fastställd nivå. Somliga tar då jobbet med sig hem -- gränsen mellan arbetstid och fritid försvinner nästan.

Vad händer då mer specifikt i kropp och själ? Vilka varningssignaler bör man se upp med för att söka förebygga en försämring? I svåra fall kan det bli fråga om panikångest som slutar med total utmattning. Naturligtvis  krävs medicinsk och inte minst psykiatrisk behandling; den senare brukar  tyvärr försenas och ta lång tid.

Jag googlare på stress, bland mycket annat hittade jag Stress 1177 Vårdguiden Västra Götaland.
Där ges t.ex. en lång  rad varningssignaler, behandling etc. Vad jag dessutom varmt vill rekommendera är mitt sammandrag av en föreläsning av läkaren Christina Doctare. Naturligtvis är hon mycket sakkunnig men också intressant utifrån sina personliga upplevelser. Resumén finns här: Vårt behov av andrum

Hälsa x 2

Det finns mycket att säga om hälsa. Som språkman ser jag förstås direkt dubbla betydelser i ordet. Vidare tänker jag på andra ordformer: hälsa (substantiv/verb + böjningar), motsatsen ohälsa, och så hälsning förstås... Här ska jag bara helt kort hålla mig till innebörder.

I en orolig tid med jäkt, stress och därmed relaterad sjukdom är det skäl att stanna upp och analysera läget en smula. Den gåtfulla frågan om själva tiden gått upp i varv lämnar jag därhän. Det är inte konstigt om diskussionen kring hälsan fått ny fart, eftersom många uppenbarligen lider av symptom på ohälsa. Därmed kommer givetvis frågan om  livsstil på tapeten. Den uppdrivna takten i vår (läs: amerikanskinfluerade) tillvaro får ju många negativa konsekvenser.

I vid bemärkelse hör också sättet vi hälsar på till begreppet livsstil. Som bekant har handhälsning/slag nyligen blivit hett stoff med politiska förtecken. Man kan vrida och vända på problemet -- om det nu verkligen är ett problem värt att älta. Man kan naturligtvis ha olika synpunkter; några sådana har jag ventilerat, jämte lagt in lite mer lättsamma rimrader här: Hälsa.